tisdag 9 augusti 2016

Helgens jobb: att städa ett manus

Helgen som var redigerade jag text. Ett bidrag till Schildts & Söderströms tävling Berättelsen är bäst. En kapitelbok för barn som tidigare varit ett tävlingsbidrag i en annan tävling, men som inte vann något då. Den här gången hoppas jag på bättre tur.

Under helgen putsade och filade jag rejält på manuset. Finputsade och städade. Plockade bort småord som "ju". Alla "och" - alldeles för många sådana. Kortade av meningar, förenklade sådant som var onödigt tillkrånglat.

Det märktes att det var ganska många år sedan som texten först skrevs. Turligt nog har mitt språk utvecklats sedan dess.

Fast det var väldigt inspirerande att jobba med texten. Nya idéer började spira, inspiration flödade. Men jag får stilla mig. Falnar till aska är prio ett fortfarande.

Nu hoppas jag på vinst. I annat fall har jag putsat upp manuset för nästa inskick till förlag. Det är värt att publiceras. Jag ska bara övertyga förlag om det också.

fredag 5 augusti 2016

Skrivpuff: möda

Som ljusvarelse


Ljusvarelse.
Med möda formar jag orden. Sätter ett ord efter ett annat, på papper och i datorn.

Ibland går det lekande lätt, ett flow som får orden att rinna i vattenfall ur mig. Som ett skyfall.

Jag är regnet. Min roman är marken som väts med mina tårar. Ibland tårar av lycka, ibland tårar av sorg. Både och. Allt däremellan.

Andra gånger finns inte flödet där. Istället går jag genom torr öken. Mödosamt tar jag ett steg efter ett annat.

Går i en trång gränd. Hustaken på ena sidan kysser hustaken på andra sidan gränden.

Alla böjer de sig ned över mig. Med skoningslösa blickar. Ur hårda ögon gjorda av glas.

Någon är efter mig.

Gång på gång vänder jag blicken bakåt. Gång efter annan tittar jag ned på mina händer. Betraktar fingrarna. Syns de inte lite sämre än tidigare? Är inte mörkret mer kompakt? Ljuden hårdare? Stegen vingligare.

Är jag på väg åt rätt håll? Är detta rätt gränd att vandra i? Vart är jag egentligen på väg? Varför?

Steget som jag just tog, var det framåt eller bakåt?
Steget som jag just tog, ledde det åt vänster eller höger?

Vad bär jag för skor?

Är det joggingskor?

Nej, det är blanka, nyputsade finskor.
Eller nej. Vänta.

Är det inte bättre om skorna är höga klackskor? Kanske med stilettklackar?
Men det blir väl för ostadigt?

Nej, jag måste gå i träskor eller flipflop.
Kanske i sandaler? Det är mest bekvämt.

Med möda. Framåt.
Tvivlar på min omgivning. Tvivlar på mig själv. Tvivlar på hållet jag går åt.

Tvivlar på kompassen som snurrar galen i min hand.

Nålen pekar framåt, bakåt. Spränger alla gränser. Skjuter uppåt.
Med ens är strålen glödgande. En stråle från min hand. Upp i själva himlavalvet.

Är jag på rätt väg?

Kompassen är ett vapen. Jag är en del av det.
Mina ord blir mer precisa. Mina steg tyngdlösa.

Upp och i väg. Lämnar grändens mörker för kompassljusets ledande väg.
Varåt?

Som ljusvarelse. Lite mer säker nu.
Men mödan pendlar. Det blir inte lättare fast vägen är ljus.

Mödan finns kvar, som en återkommande tidvåg.
Vänder med tidvattnet.

Jag får lita till månen.

Till min egen förmåga.
Ta steg efter steg.

Fortsätta.
Som ljusvarelse.