fredag 5 augusti 2016

Skrivpuff: möda

Som ljusvarelse


Ljusvarelse.
Med möda formar jag orden. Sätter ett ord efter ett annat, på papper och i datorn.

Ibland går det lekande lätt, ett flow som får orden att rinna i vattenfall ur mig. Som ett skyfall.

Jag är regnet. Min roman är marken som väts med mina tårar. Ibland tårar av lycka, ibland tårar av sorg. Både och. Allt däremellan.

Andra gånger finns inte flödet där. Istället går jag genom torr öken. Mödosamt tar jag ett steg efter ett annat.

Går i en trång gränd. Hustaken på ena sidan kysser hustaken på andra sidan gränden.

Alla böjer de sig ned över mig. Med skoningslösa blickar. Ur hårda ögon gjorda av glas.

Någon är efter mig.

Gång på gång vänder jag blicken bakåt. Gång efter annan tittar jag ned på mina händer. Betraktar fingrarna. Syns de inte lite sämre än tidigare? Är inte mörkret mer kompakt? Ljuden hårdare? Stegen vingligare.

Är jag på väg åt rätt håll? Är detta rätt gränd att vandra i? Vart är jag egentligen på väg? Varför?

Steget som jag just tog, var det framåt eller bakåt?
Steget som jag just tog, ledde det åt vänster eller höger?

Vad bär jag för skor?

Är det joggingskor?

Nej, det är blanka, nyputsade finskor.
Eller nej. Vänta.

Är det inte bättre om skorna är höga klackskor? Kanske med stilettklackar?
Men det blir väl för ostadigt?

Nej, jag måste gå i träskor eller flipflop.
Kanske i sandaler? Det är mest bekvämt.

Med möda. Framåt.
Tvivlar på min omgivning. Tvivlar på mig själv. Tvivlar på hållet jag går åt.

Tvivlar på kompassen som snurrar galen i min hand.

Nålen pekar framåt, bakåt. Spränger alla gränser. Skjuter uppåt.
Med ens är strålen glödgande. En stråle från min hand. Upp i själva himlavalvet.

Är jag på rätt väg?

Kompassen är ett vapen. Jag är en del av det.
Mina ord blir mer precisa. Mina steg tyngdlösa.

Upp och i väg. Lämnar grändens mörker för kompassljusets ledande väg.
Varåt?

Som ljusvarelse. Lite mer säker nu.
Men mödan pendlar. Det blir inte lättare fast vägen är ljus.

Mödan finns kvar, som en återkommande tidvåg.
Vänder med tidvattnet.

Jag får lita till månen.

Till min egen förmåga.
Ta steg efter steg.

Fortsätta.
Som ljusvarelse.

10 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack så mycket, Idel! Vad glad jag blir!

      Radera
  2. Fint! - steg som fylls med tankar.

    SvaraRadera
  3. För mig beskriver du en författares vedermödor i metaforer och bilder. Dramatiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har förstått vad jag ville få fram. Då har jag nog lyckats med texten. Tack så mycket, Ethel! :)

      Radera